2011-04-15

Här kommer ett par nya bilder på min lilla snygging ^.^

28 Januari 2011 - "Ny kompis"

Igår träffade vi för första gången en ny framtida lekkamrat till Sirius. 

Allt gick mycket smidigare än jag väntat mig och Flash - som den andra hunden kallas - är verkligen en hund att bli imponerad av. Riktigt duktig hund som inte alls bryr sig om Sirius osäkerhet utan ger honom all tid han behöver för att ta mod till sig att hälsa. Vilket de faktiskt kunde göra redan vid första träffen, trodde jag aldrig skulle gå!

Kommer börja träffas ca en gång i veckan nu i början så Sirius hinner landa mellan gångerna då det trotts allt är mycket jobb för honom att träffa andra hundar än så länge. Skynda långsamt sägs det ju, och det håller jag med om när det gäller hundar. 

=)

21 januari 2011

Från Nyår 2010

Så har åter ett nytt år anlänt och vi här hemma önskar er alla ett gott nytt sådant!

Det har inte blivit särskilt många inlägg på senaste så jag tänkte sammanfatta lite kort vad som hänt här hos oss de sista månaderna av 2010.

Sirius blev kastrerad den 11 November. 

Sedan dess har han återhämtat sig bra och vi ser allt fler förbättringar hos honom allt eftersom dagarna går. Han har blivit betydligt lugnare över lag och har mycket lättare att behärska sig själv om han blir uppspelt. Jag har även börjat se en radikal förbättring i hans respons till mina signaler om vi råkar i - för honom - jobbiga situationer där han förut blivit totalt blockerad.

Efter att han blivit kastrerad passade jag på att lägga om våra rutiner och hans "träning" för att på ett bättre sätt hjälpa honom att erövra stressen och sina rädslor.

Som ett första steg började jag med att ta tag i våra dagliga promenader. 

Vi hade en väldigt svår tid de sista veckorna innan Sirius kastrering där promenaderna rent ut sagt var ett rent helvete både för mig och hunden. Hans stress var uppe på en farligt hög nivå och överslagsbeteendet visade sig utan undantag på varje promenad flera gånger och i eskalerande styrka. De sista dagarna var jag inte bara smyckad utav blåmärken längs hela armarna och händerna från hans okontrollerade utflippningar utan hade även händerna täckta av plåster där blod blivit spillt. Det tedde sig så illa att jag faktiskt var tvungen att sätta munkorg på honom det allra sista innan kastreringen, att tvingas göra det på en redan rädd hund är det absolut värsta och jag hoppas aldrig mer bli tvungen att göra något så extremt!

Hursomhelst, efter mycket diskuterande hit och dit på internet med andra hundintresserade och läsande i böcker jag roffat åt mig för att fortsätta lära mig hur jag ska hantera min hund och hjälpa honom till ett mer givande och rofyllt liv med oss kom jag fram till att det bästa sättet att bryta den onda cirkel vi hamnat i var att korta ner tiden ute per gång. 

Dock är den totala tiden av promenader fortfarande den samma.

Det allra första började jag då alltså med ca 5min utomhus, sedan gick vi in i 5min och vilade, ut 5min, in 5min, osv tills vi varit utomhus i totalt en timme per session.

Sedan ökade jag successivt tiden tills vi nu kommit upp i ca 35min utomhus per gång.

Allt eftersom jag kunde öka på tiden utomhus kunde vi naturligtvis även ta oss längre och längre bort ifrån bostaden och på det viset även successivt spä på hans tolerans för störningar. Allt sedan kastreringen har det blivit lättare och lättare att hantera hans stress och därmed även hans överslagsbeteende, de senaste veckorna har jag lyckats få honom att sansa sig innan han går in i beteendet och så fort jag märker att stressen börjar stiga för högt för honom att klara av går vi in igen och tar en paus.

Tack vare böckerna jag läst har jag även fått upp ögonen inför vikten av hur man använder rösten när man arbetar med hundar, då speciellt rädda och på annat vis instabila individer. För att lugna Sirius när jag märker att han är på väg upp i stress använder jag en låg, stabil ton med utdragna ord. Tex, Luuuuugn, duuuuuktig poooojke. Vilket oftast får en relativt snabb respons i att han lugnar sig helt, eller åtminstone såpass att vi snabbt kan gå in igen utan att han får ett spel på vägen.

Vill jag däremot ha hans uppmärksamhet visar jag det bäst genom att "smacka" tre gånger i snabb följd med munnen, det fungerar mycket bättre för oss om vi råkar komma för nära en utav hans triggers och de allra flesta gånger numera kommer han travandes efter mig så fint så fint istället för att frysa fast på stället.

Jag rekommenderar varmt till alla hundägare att läsa "The Other end of the Leash" där författaren bland annat tar upp ovanstående ämne betydligt mer ingående.

Av en ren slump har jag även snubblat över en väldigt intressant hundsport kallat Bollvallning. Då vi haft brist på passande aktiviteter för Sirius utöver trix, vardagslydnad och spår köpte jag en bok om ämnet och har nu börjat inleda träningen för att så småningom kunna introducera honom för detta.

Om någon månad - beroende på hur det går fortsättningsvis med Sirius - kommer vi även återuppta sessioner i att få honom att acceptera och känna sig säker med främlingar som tar kontakt med honom och så småningom även i att lära honom handskas med främmande hundar på rätt sätt. 

I dessa sessioner kommer vi bara använda oss av BAT tekniken jag bloggat om i tidigare inlägg. För närvarande sker denna träning enbart oplanerat ute på våra promenader då han inte är redo för mer intensiv träning ännu.

Till sist vill jag berätta lite om hur det gick för oss under nyåret.

Tack och lov har Sirius inte visat någon som helst rädsla för alla dessa smällare och raketer, vid den första knallen - som för övrigt var EXTREMT högljud, nästan som om de smällt av den ute på altanen - som kom såg han först bara lite lugnt frågande på mig för att sedan ignorera resterande knallar totalt. 

Oerhört skönt att se!

Att min lilla syster och en barndomskompis var hos oss brydde han sig inte heller nämnvärt om - min syster känner han, men min kompis har han knappt träffat tidigare - utan kunde bekvämt ligga och titta på oss och gnaga på sitt märgben. 

För bara någon månad sedan kan jag svära på att Sirius hade skällt ut min vän skoningslöst pga rädslan men under nyår räckte det med ett par "moff" när han kom, för att sedan acceptera mitt Nej och vara tyst resten av kvällen. 

Oerhört kul att erfara!

Så till sist kommer vi till det efterlängtade fotot ifrån Nyår ;)

Fick smaka lite överbliven grädde för första gången, smaskens tyckte Sirius och 
doppa hela nosen i skålen!

21 December 2010

Upptäckte en smidig grej idag när jag var ute med Sirius.

Den senaste tiden har jag börjat lära in ett bättre fot-gående med hjälp av "korvträning"

[man stoppar korvbitar i munnen och prickar hundens mun med dessa när belöning ges]

och har haft lite problem med att få honom att fortsätta gå fot efter att första korvbiten slunkit ner i gapet. En enkel grej hade ju varit att successivt öka tiden innan han får korven, men enligt min smak ger det ändå inte riktigt det resultat jag är ute efter. Jag vill att han ska tycka att han tjänar mer på att gå fot och att han ska vara ännu villigare, och det var vid en sådan flyktig tanke idén uppstod. Min hund vill fort fram och det vill jag med så tidigare har jag belönat slakt koppel med snabbare takt för att lära honom gå fint i koppel - vilket inte nödvändigtvis alltid betytt att han gått fot, så länge kopplet är slakt går han fint - men att kombinera "korvträningen" och "koppel träningen" visade sig vara den ultimata, idiot enkla, lösningen på vårt hinder kring fot-gåendet. 

Kort och gott vill man ha hunden i fotgång gå helt enkelt snabbare och belöna även ytterligare med godis från munnen när hunden är bredvid dig och sakta av eller helt stanna när hunden vandrar ifrån dig. Då får man, eller iaf jag, enkelt en hund som ivrigt tittar upp på matte/husse och går fot. 

Lätt som en plätt! 

Dumt att jag inte tänkt på detta tidigare... haha.

Kort Exempel på BAT metoden

BAT Full Day Seminar - Video Teaser